fredag 6 september 2013

Ö till Ö 2013

För er som läser detta är det nog ingen nyhet att Team Livskvalité blev tvåa på årets ö till ö.

Mina förberedelser inför årets lopp har inte varit helt optimala. Jag ska inte skylla på att jag inte haft tid att träna men det är ett svårt pussel jag får lägga. Löpträningen har egentligen ända sedan förra årets tävling varit lidande. Min vänstra hälsena har aldrig blivit bra. Jag försökte vara sparsam med löpningen i vintras, och trummade sedan igång ganska tufft på våren. Det gick snabbt att få upp fart och flås men hälsenan irriterade alltjämt. Träningsfrekvensen för löpning blev var 3:e dag som mest och tyvärr blev distanslöpningen bristfällig - som längst 3 mil på Motala triathlon. Nu måste jag ta tag i krämporna på allvar. Det är egentligen konstigt att något som är fullt funktionellt gör ont. Smärtan fyller ingen funktion i det här sammanhanget. Det hela är mer komplext än excentrisk träning, vilket jag fått höra av snart halva triathlonsverige. Tro mig, jag är lika påläst på hälsenor som Anders Borg på budgetar. Dock saknas tålamodet!

Jag kände mig i alla fall i bra löp- och simform när det gäller fart. Vi var snabba på första simmet och krigade sedan i toppen tillsammans med Head och Nybroviken tills vi kom till Nämdö. Där någonstans började även misären och vandringen ner i källaren. Grävde något kopiöst den där dagen.
Ornö-löpningen var bland det värsta jag varit med om. Sade i princip ingenting till Lelle. När han delgav sina problem sa jag bara - bit ihop! Hade inget över tyvärr. Önskar att jag hade en starkare löpning och kunde kompensera för det jag spar i förhållande till Lelle under simningen. Vi nådde aldrig ikapp Head utan fick lägga fokus på att hålla ifrån bakåt. Väl i mål var det dock 7 minuter både uppåt och neråt. Något frustrerande att inte jag var bättre förberedd när det visade sig att vi var så pass nära ändå. Björn och Paul har satsat helhjärtat på swimrun i år och levererade resultat, hatten av!

Positivt är att vi trots min relativt svaga simkapacitet är ett av de snabbaste ekipagen i vattnet. Likaså är vår förmåga att bita ihop och köra på i hygglig fart trots misär något positivt.

Årets upplaga sändes live på nätet och det verkar ha varit väldigt lyckat. Liten ursäkt för de som såg mig men inte fick höra några kommentarer, beror delvis på att jag var för trött för att höra någonting eller att jag var mer fokuserad på att överleva. Exempelvis efter den tuffaste simningen på 1400 meter  där jag blev nedkyld och benen hade låst sig i kramper. Jag kravlade upp med armarna och försökte ställa mig på de våta klipporna med stelare ben än Forrest Gump med ortoser. Får man då en mikrofon i nyllet som undrar hur simningen kändes så är det inte lätt att klämma ur sig något tittarvänligt :-)

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till hela ö till ö organisationen, alla inblandade funktionärer och frivilliga. Ni är alla en del av ett av de bästa arrangemangen som finns. Just funktionärers inställning gillar jag. De pissar på Jante och låter några få utvalda vara hjältar i rampljuset för en dag. Alla är inte Lucia men alla är en del av helheten.

Tack till våra sponsorer ICA Supermarket Hagsätra, 2XU, Saucony och Swimshop.

Jag vill även tacka Lelle som är den enda jag skulle kunna göra något sådant här smärtsamt med.
Sist tackar jag min underbara familj som får stå ut med mig när jag har ont i benen :-)

Love and Peace!

För bilder kan man läsa och kolla på Lelles blogg under "timeline".

måndag 19 augusti 2013

Det sura äpplet

Det blev ett fiasko med Ironman Kalmar. Jävligt trist då jag var i bra form i samtliga grenar och visste att jag springer bra när jag är sliten. En vecka före start åkte jag på en förkylning och tränade ingenting under sista veckan. Jag hade velat göra korta träningspass för att hålla igång kroppen och hjärtat.

Vi åkte ner hela familjen till Borgholm och bodde på hotell. Stressfaktorn var hög och rutinerna bortspolade. Mina sista förberedelser nere på plats blev inte heller särskilt bra. Jag hann aldrig simma på simbanan och visste inte ens hur bojarna låg, därmed fanns ingen taktik. Jag fick lära mig den hårda vägen att det inte är optimalt att ta med en 1 åring och en 2,5 åring när man ska fokusera på att tävla.

På tävlingsdagen kände jag mig någorlunda men absolut inte 100%-ig. Jag valde att starta för att få erfarenhet. Jag hade hoppats på att hitta eget vatten på simningen och simma lugnt igenom med en eventuell ökning på andra varvet. Istället hamnar jag mitt i kaoset och det tar enormt lång tid till första boj. Fick till och med panik vid ett tillfälle. Ville hålla pulsen nere men det var ju omöjligt då. Efter första boj låg jag långt ut på kanten och rundade även bojjarna ordentligt. Simmade utan att ta i kändes det som (senaste tiden när jag simmat har jag kunnat köra riktigt hårt under långa sträckor, och även slagit pers på Hellasvarvet). Jag kom upp på 1:05, borde varit 1:00, och bestämde mig för att bryta. Jag hade nog kunnat cykla en bit också men insåg att jag inte skulle ha en chans på min tidigare målsättning (topp 5 i min åldersgrupp).

Klev alltså av för att spara kroppen och hälsan. Jag hade riskerat Ö till Ö om jag hade kört hela loppet. Nu är jag i stort sett frisk, i alla fall träningsbar så det kommer hinnas med en hel del kvalitetsträning innan skärgårdsäventyret. Där har jag (vi) även ett ansvar mot våra sponsorer. Lelle bröt också i Kalmar så vi är båda relativt fräscha.

Varför ens sikta på båda dessa lopp?
Anmälan till Kalmar var klar redan innan förra årets Ö-Ö. Jag kunde ju inte veta att vi skulle vinna en start till årets tävling ;-)  Nu är det stor revanschlust och frustration som ska ur kroppen. Kommer bli en skön period fram till tävlingen.


Simma lugnt!

måndag 1 juli 2013

SM långdistans

Lördagens SM i Motala blev ett riktigt kanonlopp. Jag kammade hem 6:e platsen på SM. Det var mycket bättre än jag ens vågat hoppas på. Jag lyckades slå alla som jag trodde mig ha en chans emot, plus några som jag inte trodde jag kunde slå.

Simning 4 km
Dagens bottennapp blev simningen, känslan var åt skogen eftersom jag tidigt tappade Mackans fötter. Simmade sedan solo till ungefär 1300 meter, sen kom två pers som jag hängde på. Jag fick därmed en relativt lugn resa på simningen. Eftersom han som drog i princip var av min kaliber så var det ingen poäng att jag skulle slösa kraft på att ligga först. Tiden blev 1:07 och det är väl den simformen jag är i just nu. Inte godkänt. Men jag hade i alla fall sparat lite energi då jag inte simmade ensam. 
Upp ur vattnet efter 4000 meter är en ganska omtumlande upplevelse, man har enormt tunnelseende och är i princip radiostyrd. Det känns som allt går superfort men det är säkerligen tvärtom. 

Cykling 120 km
Den började allt annat än bra. Jag glömde ta på nummerlappen som hängde på styret. Så jag sprang över tidtagningsmattan och blev stoppad av funktionärer för att ta på lappen. Sen rullade jag iväg med negativa tankar. Redan i först skarpa kurvan är det en asfaltskant som gjorde att jag tappade en av flaskorna. Jag vände för att plocka upp den - ännu mer negativa tankar. Cyklingen gick fyra varv på en 3 mils-bana där man körde genom ett industriområde och sedan genom ett vägbygge. Jävligt stökigt och med en massa bilar, jag cyklar alltid defensivt i sådana situationer och tappade säkerligen tid på varje varv i den sektionen. Cyklingen blev i princip solo. Jag hade Mackan ca 3 minuter framför men han körde hårt och drog ifrån mig, dessutom blev jag ifattkörd av Jonas från SCT. Han cyklade bra så jag tog följe på honom ca 1,5 mil, sedan var det jag som anförde. Det räddade nog min dag för jag hade så mycket dåliga tankar på cykeln. Ville bryta flera gånger och undrade vad fan jag höll på med. Med 15 km kvar började det regna litegrann och med 5 km kvar vräkte det ner och det blev en extremt försiktig avslutning på cyklingen. Jag passade dessutom på att tömma blåsan eftersom jag ville slippa det på löpningen. Har egentligen sagt att jag ska sluta upp med det för det är så äckligt men med hällregnet så kändes det hur fräscht som helst...
Tiden blev 3:16, och när jag jämför med konkurrenternas tider så var det trots allt ingen katastrof. Det fanns ju många småsaker som stal tid. Det i kombination med solo-cykling och negativa tankar gör att det finns mycket att förbättra till IM-Kalmar.

Löpning 30 km
Jag hade på förhand bestämt mig för en lyckad löpning. Skorna hade ju kunnat varit dyngsura i växlingsområdet, men smart som man är så hade jag petat in dem i en påse eftersom regnet var väntat. 
Således hade jag torra strumpor och skor vilket underlättade när dessa skulle på även om de naturligtvis blev genomblöta efter några hundra meters löpning. Benen svarade direkt. Första 2 km under 4-minuters fart och sen flöt det bara på. Jag sprang första milen på 39 minuter och då hade jag ett pisstopp (jag är en jävel på pissa när jag idrottar; hade dessutom en före simstart och två under simningen, dock utan att tappa fart). Jag sprang om folk hela tiden och fick även lite tidsangivelser längs banan. Andra milen gick på knappa 40 minuter, då hade jag sänkt farten lite pga kramp vid 12 km, fick till och med gå några steg. Krampen avtog till slut och sista varvet gick på strax under 41 minuter, det var väldigt mycket smärta på slutet. Totalt 1:59:50 enligt min klocka (officiella tiden inkluderar växlingen), det var dagens snabbaste löptid. Jag tog många skalper på löpningen och klättrade i resultatlistan ordentligt. Kom i mål som 7:a eftersom danska Rasmus Henning var med och tävlade, han vann tävlingen.

Henning slutade satsa som proffs förra året, men var under sin karriär en av världens bästa triathlonlöpare; har gjort 2:39 på IM-marathon. Om man får vara självgod och analysera till sin fördel så är det rätt gött att ha sprungit snabbare än honom ;-)
Han behövde dock inte springa hårt på sista varvet, men jag har läst hans race-report och han skrev att hans andra varv där han sprang ifatt KJ samt gick upp i ledningen var ett hårt varv. Det gick på 38:49. Den farten hade jag på första varvet, direkt av cykeln. Mycket Väl Godkänt!

Jag tillåter mig själv en rejäl ryggdunk efter detta lopp. De som var före mig, och flera av de bakom, har helt andra förutsättningar än jag. De tränar förmodligen dubbla tiden, åker på träningsläger och har sponsorer. 
Jag har två småbarn och ett hus att ta hand om, samt 40-timmars arbetsvecka, men jag har världens bästa blivande fru...

Nu är det 7 veckor till Kalmar, jag måste höja min simning, måste simma i princip varje dag. 
I Kalmar ska jag vara uppe ur vattnet med några som jag kan cykla med. 
Sen ska det springas som aldrig förr!

Hyfsat aero, men flaskstället bak ska bort.
Foto: Gunnar Eld





torsdag 27 juni 2013

Team Livskvalité

Inför årets Ö till Ö har jag och Lelle ordnat några nya sammarbeten/sponsorer. Vi har bytt ICA-butik och således lagnamnet - Team livskvalité by ICA Hagsätra är det som gäller, Sveriges enda matbutik där man kan tjäna pengar på att handla mat (nyfiken? jag kan berätta mer). På materialsidan ställer 2XU upp med suveräna våtdräkter. På fötterna kommer vi ha Sauconys type A5, en oerhört lätt sko med grym löpkänsla och låg våtvikt. Det nya materialet är en stor förbättring från förra året där vi skrapade ihop utrustningen från olika håll. Jag hade exempelvis en lånad våtdräkt som var för liten.

Det har även börjat dyka upp lite intresse från media. Bland annat King Magazine (se bild nedan),
och ett indiskt äventyrsmagasin; se länk: Outdoorjournal open-water-swimming-otillo




Det är "bara" 2,5 månader kvar nu, men först ska triathlon SM och IM-Kalmar avverkas. Inför helgens SM känns det bra; jag känner mig stark i alla grenar. Självklart hade jag önskat att simningen varit lite bättre men jag har inte kunnat lägga den tiden som krävs för utvecklas en nivå till. På lördag klockan 0900 går starten, Vätterntriathlon heter tävlingen och distanserna är 4, 120, 30 kilometer. Ordningen på grenarna får ni räkna ut själva ;-)

Ciao!


måndag 17 juni 2013

Extra allt

Helgen med alla ingredienser gick just av stapeln. Ni vet ju redan hur den började och i lördags var det dags att löpa genom urskogen i norr. Jag var taggad och hade förhoppningar om en pallplats (helt utan referenser egentligen). Första 4 km så var det 200 höjdmeter som skulle avverkas. Jag hängde på och låg sist i en grupp om fem. Fick jobba ganska hårt i uppförslöpningen i början och hoppades/trodde att rytmen skulle infinna sig när det planade ut. Ack vad jag bedrog mig; när de andra satte fart var jag chanslös att hänga med. Det var faktiskt lite för tekniskt för att jag skulle klara hålla deras fart. Stigen var smal och med växtlighet som hängde över, därmed var stenar och rötter dolda. Detta kombinerades med en hel del surhål där man sjönk ner och nästan fastnade med skon. Det blev således sololöpning de sista 15 km. Jag kutade i princip på rött hela vägen och höll på stå på näsan 5-6 gånger. Ärligt talat var det bland det tuffaste och mest intensiva jag gjort. Sista 2 km gick på en rotig stig där två "väggar" på 6-7 meter fanns, dessa fick jag gå/klättra uppför. Väl uppe var det så mycket syra att benen inte gick att springa på. I mål på 1:27, innebar att jag var 4 min efter ettan men bara 1:40 efter trean, vilket kunde varit inom räckhåll med en annan disponering av krafterna. Nu vet jag i alla fall hur teknisk banan är och att jag behöver vara snabbare när det är riktigt stökigt. Det var väldigt bra träning inför Ö till Ö.

På eftermiddagen väntade festförberedelser och fest för svärfar, och som vanligt hålla koll på ungarna och få de i säng i någorlunda tid. Vi skulle även packa och förbereda för avfärd dagen efter. Sov fruktansvärt dåligt på natten, var alldeles för uppe i varv.

05:30 var det uppstigning för att åka till Umeå och ta flyget 0820. Ingen stress denna gång tack och lov. Flyg till Arlanda och sen bilfärd till Ånnaboda utanför Örebro.

Hämtade ut nummerlappen: Nummer 1. Eftersom jag hade bäst placering från förra året. Cyklade lite och sen begav jag mig ner till starten joggandes för att känna på benen, de var ömma men helt okej.
På simningen var jag inte helt på alerten och kom iväg lite dåligt i trängseln. Det blev fort jobbigt och utan någon rytm. Kändes som en dålig simning och jag var långt bak i fältet när jag kom upp. Av mellantiderna att döma var det ingen katastrof trots allt. Simmade dessutom utan att ligga på fötter.
Cyklingen var dagens bottennapp på många sätt. I första utförskörningen springer det ut en katt på vägen, jag hinner få upp ena handen till bromsen och katten stannar samtidigt upp. Jag ändrar kurs och går på samma sida som katten var på väg åt. Den väljer då att försöka hinna över vägen men hamnar rakt under mig. Jag hoppar till men tappar inte kontrollen på cykeln tack och lov. Jag vet inte hur det gick med katten men förmodligen inte så bra, stackarn! För min del var jag skärrad och i tanken hade jag nog redan föreställt mig på asfalten. Cykeln kändes konstig och jag misstänkte att något inte stämde för när jag skulle trampa så gick det fruktansvärt seg. Cyklade vidare med massa konstiga tankar; synd om katten, tänk om jag vurpat, ska jag bryta mm. Stannade lite snabbt för att kolla hjulen men allt verkade okej. Jag körde igenom första varvet och var inställd på att kliva av, men samtidigt insåg jag hur dåligt det hade varit mot Sofia och alla andra som hjälpt till för att jag skulle kunna köra tävlingen. Rullade därmed vidare och när träningskompisen Olle kom ifatt så hängde jag på honom. Orkade dock inte hela vägen utan tappade ca 30 sek inför växlingen. Saknade verkligen tryck i benen igår, men det beror på tävlingen från lördagen. Jag hade tänkt springa lite lugnt, men kom överraskande fort ifatt Olle och en till. Sen flöt det på rätt bra och på andra varvet i slalombacken sprang jag även om Mackan och övertog 6:e platsen.

På pappret och med de förberedelserna är den placeringen och särskilt prestationen bättre än förväntat. Jag är väldigt nöjd med löpningen som jag kände mig stark på trots ömma ben. Jag var endast 1 minut efter vinnaren Andreas Lindens löptid. Enligt hans blogg gick han fullt på den. Det kan jag matcha när förberedelserna är normala. Han lever triathlon och är dessutom bättre byggd för kuperad löpning än jag.

Två veckor till SM i Motala och det känns väldigt förhoppningsfullt. Löpningen är stark nu. Cykeln ska utrustas med diskhjul och mer öppet vatten-simning ska göras.


fredag 14 juni 2013

Det gäller att ligga i

På söndag är det dags för fjärde året i rad med triathlon i Kilsbergen. Det blir premiär för året, men det höll på bli en DNS. Vi befinner oss i norrland för svärfars 60 års-fest som ska hållas i morgon. För att få ut maximalt av besöket ska jag även springa Urskogsloppet på lördag, det är nästan 20 km kuperad skogsstig, från punkt A till B. B som i Björna; byn där delar av Sofias släkt bor, i synnerhet gammelmorfar Erik. Motståndet är bra på tävlingen. En kille som vunnit 3 gånger gör i alla fall milen kring 35 minuter. Jag är i skaplig form och borde kunna matcha det. Ska hålla mig där framme är tanken. Springer jag mot någon är jag alltid stark :-)

Men Kilsbergen då? Eftersom vi flög upp hit så står bilen med cykeln på Arlanda. Tack vare att starten på söndag är klockan 14 så hinner vi till Örebro på förmiddagen. Blir således en lugn fest på lördag. Sen får vi se vad som finns kvar i benen. Konkurrensen är bra i år och det är därför jag är angelägen att köra. Behöver lite referenser på min form nu när det bara är 2 veckor kvar till SM i Motala, där vill jag göra ett bra riktigt bra race. Det blev inger race-rapport från Österrike, men den tävlingen var inte värd att skriva om. Simningen var inställd så vi körde duathlon. Jag är ändå nöjd med hur jag körde där, särskilt löpningen. Framför allt vet jag att det finns mer att hämta.

Helgen bjuder på ett tight schema helt enkelt, men det höll på skita sig rejält när vi åkte till Arlanda igår. Vi hade planerat för lite seg genomfart genom Stockholm. Och segt blev det. Så in i helvete segt!
Trots att vi åkte 2,5 timmar innan flyget skulle gå. När vi var igenom stan hade vi 25 min till sista incheck. Det kan funka tänkte jag, men det regnade och var ganska tjockt med bilar. Kommer till Upplands-väsby och nya köer. Vi får ringa och bli incheckade. Vår bokade långtidsparkering (med kort transferresa) sket sig rejält. Jag släppte Sofia, Julie och baggage med 25 min till avfärd. Åkte och parkerade i närmsta garage - det kommer bli dyrt! Tar Adele i bärsele och en stor väska i handen. Kutar från terminal 2 till 4, kutar förbi kön i säkerhetskontrollen där Sofia väntar (som också trängt sig :-). Kollar vilken gate vi ska till, som självklart var stängd. I stressen har vi läst fel och springer till helt fel gate. 10 min kvar och är på fel våning. Sofia hade Julie på ryggen och gör nog 4-minuters fart genom ett knökfullt Arlanda. Vi hann till gaten och kom sist in. Svetten rinner som i en bastu, men vi hann i alla fall med planet ;-)

Idag är det tack och lov lugnt, sovmorgon till 9 är en sällan upplevd lyx nu för tiden. Har gjort en lätt jogg och ska senare köra ett simpass. Förhoppningsvis kommer det två bra tävlingsrapporter inom kort.


tisdag 19 mars 2013

Paus från livet

Jag har varit ungkarl i en vecka nu... Tack och lov är det bara tillfälligt. På lördag kommer mina tjejer tillbaka från Ö-vik. De är där och stärker sina lungor med norrlandsluften. Själv håller jag ställningarna här hemma; jobb, hus och träning. Mycket träning! Det är skönt att inte behöva planera minutiöst för att hinna med träningen, man slipper vara på tå hela tiden och kan sova lite mer. Inga ungar som skriker. 

Ärligt talat, det där var skönt i två dagar. Nu saknar jag min familj och inser att träningen faktiskt blir bättre när den värderas så högt som den gör när man inte har lyxen att kunna köra two-a-days utan några större uppoffringar. Visst är livet tufft när man har två småbarn, heltidsjobb och hus, samt ambitioner inom idrotten. Men jag lever det liv jag drömt om, och har tack vare en paus från just det livet insett hur värdefullt det är.

Motivationen har varit svårfunnen i början på det här året, men är nu stadigt på uppgående. Formen är hygglig och säsongsplaneringen är uppskissad. Se högerspalten "på tapeten". Det kommer bli en fantastisk säsong.